Ajnaz i Gdansk

Anonym:

Hej... det blir lätt så när man är en fighter som du. Oftast sätts plugget/karriären i fokus och då hamnar allt annat på hyllan. Tyvärr är det så att dom som sliter mest och satsar på karriären får inte det sociala livet som kanske en servitris får... okej det var kanske inte det bästa exemplet, men du förstår vad jag menar. Glöm inte att familjen också kan vara dina "bästa vänner" och om några år när du väl är klar med din utbildning kommer du kanske ha en mer fokuserad tid där du kan satsa på dit sociala umgänge, då du inte behöver ta med dig jobbet hem så som du måste göra nu när du pluggar. Fortsätt kämpa! Det blir bättre med tiden!! Kraaam

SVAR: 

Du har helt rätt. Det är just dina synpunkter som jag försöker intala mig själv varje dag..
Mitt sociala umgänge i Malmö är som det är av många anledningar.. Jag och mina närmsta vänner har alltid varit en liten grupp. Ända sen jag var liten så har jag haft 2-3 supernära tjejkompisar som jag alltid har delat ALLT med. Sen så finns det självklart andra tjejkompisar som man har haft kontakt med, men som man inte haft en lika nära relation med. Det är dem vännerna som jag har glidit ifrån sedan jag flyttade till Polen. Alla har fått nya vänner, vissa har flyttat, och vissa har man helt enkelt växt ifrån. Därför har jag endast typ 4 nära vänner som jag kan ringa och umgås med. Och även dem har sina egna liv, de har jobb och plugg och kan inte träffa mig bara för att JAG är ledig. Därför blir det oftast ensamt..
Jag känner väldigt många människor i denna staden, men majoriteten av de personerna är endast sånna som jag träffar på ute, eller som jag kanske fikar med när jag även är med mina andra vänner. Det är inga personer som jag bara kan ringa och säga "hej, vill du gå och käka något idag?". Och det är också väldigt svårt att få "nya vänner" i denna staden. Det ligger oftast på mina vänner här i Malmö. Med tanke på att de bor här så träffar de ofta på nytt folk, och därför lär jag endast känna de här människorna GENOM mina vänner.
När man flyttar från Malmö så blir det oftast såhär för många. De personerna som man tappar kontakten med helt och hållet är dem personerna som kanske aldrig varit riktiga vänner. Och ofta så märker man inte det förrän man flyttar. Så det är självklart att det är synd att jag inte har många vänner i Malmö, men samtidigt så är det bättre att ha 3 nära vänner än att ha 15 vänner där hälften av dem egentligen inte bryr sig om mig.. 

Mitt sociala liv är verkligen mycket bättre i Polen. Även där har jag 2-3 väldigt nära vänner som jag förlitar mig på till 100%, men jag har liksom så många andra vänner runt omkring mig hela tiden att jag aldrig känner mig ensam. Det är därför det är så stor skillnad att komma hem till Malmö efter att ha varit i Polen, särskilt när jag ska vara här hela sommaren. Att komma till Malmö har självklart stora fördelar; ledigheten, bekvämligheten, mitt fina hem, min underbara familj, och bara känslan att vara hemma. Men ensamheten tar över allt det där ibland..

Det är samma sak när det gäller killar. Jag har inte träffat någon kille eller ens varit intresserad av någon kille ända sen jag och mitt ex gjorde slut sommaren 2009. Varje gång jag har träffat på någon kille i Malmö så har de varit ute efter något helt annat än att bara lära känna mig, och alla andra som VILL lära känna mig blir vettskrämda när jag säger att jag pluggar till läkare. Alla killar är självklart inte så, men de flesta killarna som inte pluggar eller har ett ordentligt jobb känner sig väldigt hotade om en tjej pluggar något väldigt seriöst, oavsett om det är läkarutbildningen eller något helt annat. Jag tycker att det är otroligt jobbigt att behöva bli nobbad pga mina studier.. Det känns som att jag aldrig kommer att träffa någon, särskilt inte i denna staden. För det första så har jag inget stort umgänge här, så jag kan inte lära känna så många olika killar genom mina vänner. Och för det andra så vill jag inte lägga ner tid och energi på snuskiga killar som vill ha mitt nummer på någon klubb eller bar. Jag är inte ute efter att bara ha roligt, utan om jag ska träffa en kille så vill jag träffa någon som faktiskt tycker om min personlighet och vill lära känna mig.
Jag är inte ute efter att gifta mig, veeeerkligen inte. Men det känns som att alla killar därute bara vill ha någon tillfällig tjej som de kan umgås med i några veckor.

Men sen handlar det också om det här med distansförhållande. Jag vill helst inte ha distansförhållande, så därför måste jag försöka acceptera att vissa killar inte heller vill ha det. Det är också därför många är ute efter andra grejer än förhållande när de träffar på mig, för de tänker liksom "den här tjejen ska ändå åka tillbaka om någon månad, varför vara seriös?".
Så ja.. min ensamhet har typ nått sitt maximum. Min enda chans att träffa någon är i Gdansk, för där får man åtminstone respekt av alla, och alla pluggar till samma grej så man har förståelse för varandra.
Jag har aldrig varit en tjej som letar efter killar, det är kanske därför jag aldrig haft många pojkvänner. Men det är så jag vill ha det. Vill jag träffa någon så ska det vara av slumpen, inte pga att jag har jagat dem. Tycker att alla tjejer borde försöka tänka så. Man kan inte leta efter en bra kille. Man träffar på dem när man minst anar det!